Tack för mig!
Jag packar nu för återresa till Sverige. I jämförelse med FN-personalen – som ar arbetat under tuffa förhållanden och sovit med flygplan passerande över huvudena var tredje timme och som efter ett par veckor varit helt slutkörda – framstår tillvaron i tältet på gräsplatten utanför Svenska kyrkans landkontor som rena lyxlivet, även första veckan utan vatten. Nåja, allt är relativt.
Det har varit lika underbart att träffa gamla vänner, se att det hus vi bodde för tio år sedan i står kvar som sorligt att se den ofattbara bedrövelsen i Haiti, tala med alla som drabbats höra om vänner som förolyckats. Jag har lärt mig mycket, och det känns som en förmån att få ha bidragit, om än med en liten begränsad del, till det enorma återuppbyggnadsarbete som nu ska till.
Det bästa har självfallet varit att träffa gamla vänner, det värsta att höra att en svensk journalist liknat haitier vid råttor. Vad ska man säga? Detta värdiga folk som går med högt buret huvud hur mycket elände som än drabbar dem.
Jag undrar just hur vi svenskar skulle agera i en liknande situation? Hur länge skulle vi respektera varandra? Skulle vi hålla lika rent och snyggt, prioritera sophämtning till små spontana tältläger på gatan som haitierna? Snabbt organisera oss och få till stånd ett lokal socialförsäkringssystem för att säkra överlevnaden? Skulle vi leva på gatan och samtidigt gå till jobbet för att hjälpa andra som drabbats på liknande sätt som vi själva?
Jag är inte säker på det. Vi är inte vana att sköta oss själva. Det är haitierna. De har inga myndigheter att ställa till svars. Det har vi. Och det är bra. I en situation som denna – när halva poliskåren i Port-au-Prunce dött, när nästan alla ministeriebyggnader, parlamentet och presidentpalatset rasat samman – är möjligheten till självorganisering den bästa överlevnadsstrategin. Här har vi något att lära. Kanske myndigheten för samhällsskydd och beredskap skulle bosätta sig en månad eller två i Haiti för att lära av människor som lever i extrema fattigom och som nu dessutom drabbats av den största katastrof FN varit med om under hela sin existens.
Idag kom fyra personer från Sverige till Haiti och Dominikanska republiken. Anna Arnborg (Stockholm) och Bertil Åhman (Uppsala) för att undersöka de psykosociala behoven och initiera arbetet tillsammans med lokala partner här.
Det handlar bland annat om att ge barn och vuxna meningsfulla aktiviteter i de tältläger som har satts upp efter jordbävningen. Arbetet sker hela tiden med grupper och inte med enskilda individer.
Peter Botur (Stockholm) och Odd Hansen Matre (Stavanger, Norge) kommer att jobba med personalvård. Många av de lokalanställda är själva drabbade och har förlorat släktingar och sina hem i jordbävningen. Den lokala personalen är vår främsta resurs att nå ut till den övriga drabbade befolkningen och vill ge dem det stöd de behöver stöd för att kunna gå vidare.
Skriv gärna en rad och välkomna dem genom att skriva en kommentar nedan, så kanske de tar över stafettpinnen och skriver mer om Svenska kyrkan i Haiti.
Tack för mig.
Tomas
Santo Domingo, 2010-02-04
